เอวํ วุตฺเต เกณิโย ชฏิโล ทกฺขิณํ พาหํ ปคฺคเหตฺวา
เสลํ พฺราหฺมณํ เอตทโวจ✎ ร่าง
Evaṁ vutte, keṇiyo jaṭilo dakkhiṇaṁ bāhuṁ paggahetvā selaṁ brāhmaṇaṁ etadavoca:
When he said this, Keṇiya pointed with his right arm and said,
เยเนสา โภ เสล นีลวนราชีติ ฯ✎ ร่าง
“yenesā, bho sela, nīlavanarājī”ti.
“There, worthy Sela, at that line of blue forest.”
อถ โข เสโล พฺราหฺมโณ ตีหิ มาณวกสเตหิ สทฺธึ เยน ภควา
เตนุปสงฺกมิ ฯ✎ ร่าง
Atha kho selo brāhmaṇo tīhi māṇavakasatehi saddhiṁ yena bhagavā tenupasaṅkami.
Then Sela, together with his young students, approached the Buddha.
อถ โข เสโล พฺราหฺมโณ เต มาณวเก อามนฺเตสิ✎ ร่าง
Atha kho selo brāhmaṇo te māṇavake āmantesi:
He said to his young students,
อปฺปสทฺทา โภนฺโต อาคจฺฉนฺตุ ปเท ปทํ นิกฺขิปนฺตา✎ ร่าง
“appasaddā bhonto āgacchantu pade padaṁ nikkhipantā;
“Come quietly, gentlemen, tread gently.
ทุรา ๒- สทา
หิ เต ภวนฺโต ๓- สีหาว เอกจรา✎ ร่าง
durāsadā hi te bhagavanto sīhāva ekacarā.
For the Buddhas are intimidating, like a lion living alone.
ยทา จาหํ โภตา สมเณน
โคตเมน สทฺธึ มนฺเตยฺยํ มา เม โภนฺโต อนฺตรนฺตรา กถํ
โอปาเตถ✎ ร่าง
Yadā cāhaṁ, bho, samaṇena gotamena saddhiṁ manteyyaṁ, mā me bhonto antarantarā kathaṁ opātetha.
When I’m consulting with the ascetic Gotama, don’t interrupt.
กถาปริโยสานํ จ เม ภวนฺโต อาคเมนฺตูติ ฯ✎ ร่าง
Kathāpariyosānaṁ me bhavanto āgamentū”ti.
Wait until I’ve finished speaking.”
อถ
โข เสโล พฺราหฺมโณ เยน ภควา เตนุปสงฺกมิ อุปสงฺกมิตฺวา
ภควตา สทฺธึ สมฺโมทิ✎ ร่าง
Atha kho selo brāhmaṇo yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavatā saddhiṁ sammodi.
Then Sela went up to the Buddha, and exchanged greetings with him.
สมฺโมทนียํ กถํ สาราณียํ วีติสาเรตฺวา
เอกมนฺตํ นิสีทิ ฯ✎ ร่าง
Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi.
When the greetings and polite conversation were over, he sat down to one side,
เอกมนฺตํ นิสินฺโน โข เสโล พฺราหฺมโณ
ภควโต กาเย ทฺวตฺตึส มหาปุริสลกฺขณานิ สมฺมนฺเนสิ ฯ✎ ร่าง
Ekamantaṁ nisinno kho selo brāhmaṇo bhagavato kāye dvattiṁsamahāpurisalakkhaṇāni samannesi.
and scrutinized the Buddha’s body for the thirty-two marks of a great man.
อทฺทสา โข เสโล พฺราหฺมโณ ภควโต กาเย
ทฺวตฺตึส มหาปุริสลกฺขณานิ เยภุยฺเยน ฐเปตฺวา เทฺว✎ ร่าง
Addasā kho selo brāhmaṇo bhagavato kāye dvattiṁsamahāpurisalakkhaṇāni, yebhuyyena ṭhapetvā dve.
He saw all of them except for two,
อ้างอิงสยามรัฐ 13.553 · ฉัฏฐสังคายนา 13.358
ทฺวีสุ
มหาปุริสลกฺขเณสุ กงฺขติ วิจิกิจฺฉติ นาธิมุจฺจติ น
สํปสีทติ✎ ร่าง
Dvīsu mahāpurisalakkhaṇesu kaṅkhati vicikicchati nādhimuccati na sampasīdati—
which he had doubts about:
โกโสหิเต จ วตฺถคุเยฺห ปหุตชิวฺหตาย จ ฯ✎ ร่าง
kosohite ca vatthaguyhe pahūtajivhatāya ca.
whether the private parts are sheathed in a foreskin, and the largeness of the tongue.