กถญฺจ ภิกฺขเว ภิกฺขุ โภชเน มตฺตญฺญู โหติ ฯ✎ ร่าง
Kathañca, bhikkhave, bhikkhu bhojane mattaññū hoti?
And how does a mendicant eat in moderation?
อ้างอิงPTS 4.177
อิธ ภิกฺขเว
ภิกฺขุ ปฏิสงฺขา โยนิโส อาหารํ อาหาเรติ✎ ร่าง
Idha, bhikkhave, bhikkhu paṭisaṅkhā yoniso āhāraṁ āhāreti:
It’s when a mendicant reflects rationally on the food that they eat:
เนว ทวาย น มทาย
น มณฺฑนาย น วิภูสนาย ยาวเทว อิมสฺส กายสฺส ฐิติยา
ยาปนาย วิหึสุปรติยา พฺรหฺมจริยานุคฺคหาย อิติ ปุราณญฺจ เวทนํ
ปฏิหงฺขามิ นวญฺจ เวทนํ น อุปฺปาเทสฺสามิ ยาตฺรา จ เม
ภวิสฺสติ อนวชฺชตา จ ผาสุวิหาโร จาติ ฯ✎ ร่าง
‘neva davāya, na madāya, na maṇḍanāya, na vibhūsanāya, yāvadeva imassa kāyassa ṭhitiyā, yāpanāya, vihiṁsūparatiyā, brahmacariyānuggahāya, iti purāṇañca vedanaṁ paṭihaṅkhāmi, navañca vedanaṁ na uppādessāmi, yātrā ca me bhavissati, anavajjatā ca phāsuvihāro cā’ti.
‘Not for fun, indulgence, adornment, or decoration, but only to sustain this body, to avoid harm, and to support spiritual practice. In this way, I shall put an end to old discomfort and not give rise to new discomfort, and I will have the means to keep going, blamelessness, and a comfortable abiding.’
เสยฺยถาปิ ภิกฺขเว
ปุริโส วณํ อาลิมฺเปยฺย ยาวเทว เสวนตฺถาย ๑- เสยฺยถา วา
ปน อกฺขํ อพฺภญฺเชยฺย ยาวเทว ภารสฺส นิตฺถรณตฺถาย ฯ✎ ร่าง
Seyyathāpi, bhikkhave, puriso vaṇaṁ ālimpeyya yāvadeva rohanatthāya, seyyathā vā pana akkhaṁ abbhañjeyya yāvadeva bhārassa nittharaṇatthāya;
It’s like a person who puts ointment on a wound only so that it can heal; or who oils an axle only so that it can carry a load.
เอวเมว ๒-
โข ภิกฺขเว ภิกฺขุ ปฏิสงฺขา โยนิโส อาหารํ อาหาเรติ✎ ร่าง
evaṁ kho, bhikkhave, bhikkhu paṭisaṅkhā yoniso āhāraṁ āhāreti:
In the same way, a mendicant reflects rationally on the food that they eat:
เนว ทวาย น
มทาย น มณฺฑนาย น วิภูสนาย ยาวเทว อิมสฺส กายสฺส ฐิติยา
ยาปนาย วิหึสุปรติยา พฺรหฺมจริยานุคฺคหาย อิติ ปุราณญฺจ เวทนํ
ปฏิหงฺขามิ นวญฺจ เวทนํ น อุปฺปาเทสฺสามิ ยาตฺรา จ เม
ภวิสฺสติ อนวชฺชตา จ ผาสุวิหาโร จาติ ฯ✎ ร่าง
‘neva davāya, na madāya, na maṇḍanāya, na vibhūsanāya, yāvadeva imassa kāyassa ṭhitiyā, yāpanāya, vihiṁsūparatiyā, brahmacariyānuggahāya, iti purāṇañca vedanaṁ paṭihaṅkhāmi, navañca vedanaṁ na uppādessāmi, yātrā ca me bhavissati, anavajjatā ca phāsuvihāro cā’ti.
‘Not for fun, indulgence, adornment, or decoration, but only to sustain this body, to avoid harm, and to support spiritual practice. In this way, I shall put an end to old discomfort and not give rise to new discomfort, and I will have the means to keep going, blamelessness, and a comfortable abiding.’
เอวํ โข ภิกฺขเว ภิกฺขุ
โภชเน มตฺตญฺญู โหติ ฯ✎ ร่าง
Evaṁ kho, bhikkhave, bhikkhu bhojane mattaññū hoti.
That’s how a mendicant eats in moderation.