เนื้อความทั้งข้อ
[๑๑๒] ดูกรสารีบุตร ถ้าเขาถามเธออย่างนี้ว่า ท่านสารีบุตร ท่านรู้
เห็นอย่างไร ความเพลิดเพลินในเวทนาจึงไม่ปรากฏ เมื่อถูกถามอย่างนี้ เธอพึง
พยากรณ์อย่างไร ฯ
ข้าพระพุทธเจ้า ถ้าเขาถามข้าพระองค์เช่นนั้น ข้าพระองค์พึงพยากรณ์
อย่างนี้ว่า ข้าพเจ้ารู้ว่า เวทนา ๓ เหล่านี้คือ สุขเวทนา ทุกขเวทนา อทุกขม-
*สุขเวทนา เป็นของไม่เที่ยง สิ่งใดไม่เที่ยง สิ่งนั้นเป็นทุกข์ ความเพลิดเพลิน
ในเวทนาจึงไม่ปรากฏ ฯ
สเจ ปน ตํ สารีปุตฺต เอวํ ปุจฺเฉยฺยุํ กถํ ชานโต
ปน เต อาวุโส สารีปุตฺต กถํ ปสฺสโต ยา เวทนาสุ นนฺทิ สา
น อุปฏฺฐาสีติ✎ ร่าง
‘kathaṁ jānato pana te, āvuso sāriputta, kathaṁ passato yā vedanāsu nandī sā na upaṭṭhāsī’ti.
‘But how have you known and seen so that the relishing of feelings is no longer present?’
เอวํ ปุฏฺโฐ ตฺวํ สารีปุตฺต กินฺติ พฺยากเรยฺยาสีติ ฯ✎ ร่าง
Evaṁ puṭṭho tvaṁ, sāriputta, kinti byākareyyāsī”ti?
How would you answer?”
สเจ มํ ภนฺเต เอวํ ปุจฺเฉยฺยุํ✎ ร่าง
“Sace maṁ, bhante, evaṁ puccheyyuṁ:
“Sir, if they were to ask me this,
กถํ ชานโต ปน เต อาวุโส
สารีปุตฺต กถํ ปสฺสโต ยา เวทนาสุ นนฺทิ สา น อุปฏฺฐาสีติ
เอวํ ปุฏฺโฐ อหํ ภนฺเต เอวํ พฺยากเรยฺยํ✎ ร่าง
‘kathaṁ jānato pana te, āvuso sāriputta, kathaṁ passato yā vedanāsu nandī sā na upaṭṭhāsī’ti evaṁ puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyaṁ:
I’d answer:
ติสฺโส โข อิมา
อาวุโส เวทนา✎ ร่าง
‘tisso kho imā, āvuso, vedanā.
‘Reverends, there are three feelings.
กตมา ติสฺโส สุขา เวทนา ทุกฺขา เวทนา
อทุกฺขมสุขา เวทนา✎ ร่าง
Katamā tisso?
What three?
อิมา โข อาวุโส ติสฺโส เวทนา อนิจฺจา✎ ร่าง
Imā kho, āvuso, tisso vedanā aniccā.
These three feelings are impermanent,
ยทนิจฺจํ ตํ ทุกฺขนฺติ✎ ร่าง
Yadaniccaṁ taṁ dukkhanti
and what’s impermanent is suffering.
วิทิตํ ยา เวทนาสุ นนฺทิ สา น อุปฏฺฐาสีติ✎ ร่าง
viditaṁ, yā vedanāsu nandī sā na upaṭṭhāsī’ti.
When I understood this, the relishing of feelings was no longer present.’
เอวํ ปุฏฺโฐ อหํ ภนฺเต เอวํ พฺยากเรยฺยนฺติ ฯ✎ ร่าง
Evaṁ, puṭṭhohaṁ, bhante, evaṁ byākareyyan”ti.
That’s how I’d answer such a question.”