เนื้อความทั้งข้อ
[๓๒๙] ข้าพเจ้าได้สดับมาแล้วอย่างนี้
สมัยหนึ่ง พระผู้มีพระภาคประทับอยู่ที่อัคคาฬวเจดีย์ ใกล้เมืองอาฬวี
ก็สมัยนั้นแล พระเถระชื่อนิโครธกัปปะเป็นอุปัชฌายะ ของท่านพระวังคีสะ
ปรินิพพานแล้วไม่นานที่อัคคาฬวเจดีย์ ครั้งนั้น ท่านพระวังคีสะหลีกเร้นอยู่ในที่
สงัด ได้เกิดความปริวิตกแห่งใจขึ้นอย่างนี้ว่า พระอุปัชฌายะของเราปรินิพพาน
แล้วหรือหนอแล หรือว่ายังไม่ปรินิพพาน ครั้นเวลาเย็น ท่านพระวังคีสะ
ออกจากที่หลีกเร้น เข้าไปเฝ้าพระผู้มีพระภาคถึงที่ประทับ ถวายบังคมแล้วนั่ง ณ
ที่ควรส่วนข้างหนึ่ง ครั้นแล้วได้กราบทูลพระผู้มีพระภาคว่า ข้าแต่พระองค์ผู้เจริญ
ขอประทานวโรกาส ข้าพระองค์หลีกออกเร้นอยู่ในที่ลับ เกิดความปริวิตกแห่ง
ใจขึ้นอย่างนี้ว่า พระอุปัชฌายะของเราปรินิพพานแล้วหรือหนอแล หรือว่ายัง
ไม่ได้ปรินิพพาน ลำดับนั้น ท่านพระวังคีสะลุกจากอาสนะ กระทำจีวรเฉวียงบ่า
ข้างหนึ่ง ประณมอัญชลีไปทางพระผู้มีพระภาค แล้วได้ทูลถามพระผู้มีพระภาค
ด้วยคาถาว่า
เอวมฺเม สุตํ ฯ เอกํ สมยํ ภควา อาฬวิยํ วิหรติ
อคฺคาฬเว เจติเย ฯ✎ ร่าง
ekaṁ samayaṁ bhagavā āḷaviyaṁ viharati aggāḷave cetiye.
At one time the Buddha was staying near Āḷavī, at Āḷavī’s premier shrine.
เตน โข ปน สมเยน อายสฺมโต วงฺคีสสฺส
อุปชฺฌาโย นิโคฺรธกปฺโป นาม เถโร อคฺคาฬเว เจติเย
อจิรปรินิพฺพุโต โหติ ฯ✎ ร่าง
Tena kho pana samayena āyasmato vaṅgīsassa upajjhāyo nigrodhakappo nāma thero aggāḷave cetiye aciraparinibbuto hoti.
Now at that time it was not long after Venerable Vaṅgīsa’s mentor, the senior monk named Nigrodhakappa, had become fully quenched.
อถ โข อายสฺมโต วงฺคีสสฺส รโหคตสฺส
ปฏิสลฺลีนสฺส เอวํ เจตโส ปริวิตกฺโก อุทปาทิ✎ ร่าง
Atha kho āyasmato vaṅgīsassa rahogatassa paṭisallīnassa evaṁ cetaso parivitakko udapādi—
Then as Vaṅgīsa was in private retreat this thought came to his mind:
ปรินิพฺพุโต นุ โข
เม อุปชฺฌาโย อุทาหุ โน ปรินิพฺพุโตติ ฯ✎ ร่าง
parinibbuto nu kho me upajjhāyo udāhu no parinibbutoti?
“Has my mentor become quenched or not?”
—
Vaco te isisattama;
seventh of seers, I am confident.
—
Amoghaṁ kira me puṭṭhaṁ,
My question, it seems, was not in vain,
อถ โข อายสฺมา
วงฺคีโส สายณฺหสมยํ ปฏิสลฺลานา วุฏฺฐิโต เยน ภควา
เตนุปสงฺกมิ อุปสงฺกมิตฺวา ภควนฺตํ อภิวาเทตฺวา เอกมนฺตํ
นิสีทิ ฯ เอกมนฺตํ นิสินฺโน โข อายสฺมา วงฺคีโส ภควนฺตํ
เอตทโวจ✎ ร่าง
Atha kho āyasmā vaṅgīso sāyanhasamayaṁ paṭisallānā vuṭṭhito yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā vaṅgīso bhagavantaṁ etadavoca—
Then in the late afternoon, Venerable Vaṅgīsa came out of retreat and went to the Buddha. He bowed, sat down to one side, and said to him:
อิธ มยฺหํ ภนฺเต รโหคตสฺส ปฏิสลฺลีนสฺส เอวํ เจตโส
ปริวิตกฺโก อุทปาทิ✎ ร่าง
idha mayhaṁ, bhante, rahogatassa paṭisallīnassa evaṁ cetaso parivitakko udapādi—
“Just now, sir, as I was in private retreat this thought came to mind.
ปรินิพฺพุโต นุ โข เม อุปชฺฌาโย อุทาหุ โน
ปรินิพฺพุโตติ ฯ✎ ร่าง
parinibbuto nu kho me upajjhāyo, udāhu no parinibbutoti.
‘Has my mentor become quenched or not?’”
อถ โข อายสฺมา วงฺคีโส อุฏฺฐายาสนา เอกํสํ จีวรํ
กตฺวา เยน ภควา เตนญฺชลิมฺปณาเมตฺวา ภควนฺตํ คาถาย
อชฺฌภาสิ✎ ร่าง
Atha kho āyasmā vaṅgīso uṭṭhāyāsanā ekaṁsaṁ cīvaraṁ katvā yena bhagavā tenañjaliṁ paṇāmetvā bhagavantaṁ gāthāya ajjhabhāsi:
Then Venerable Vaṅgīsa rose from his seat, arranged his robe over one shoulder, raised his cupped palms toward the Buddha, and addressed him in verse: